Stress i kroppen…

Det finns människor som aldrig kan koppla av… Som alltid måste vidare och vidare, till nästa blommande äng eller ovanliga fågel. Stress och hets. Jag känner faktiskt ett antal naturfotografer som aldrig har någon tid att verkligen njuta av naturen. Att enbart kunna sätta sig ned och låta naturen komma…

Har haft en underbar kväll vid Ålsjön och Maden. I mitt tempo. Malin och Mona var någon annanstans och sysslade med sina bilder. Jag fastnade på vissa fågelarter; ortolansparv, rosenfink, härmsångare och näktergal. Gjorde som jag brukar göra, gick runt och lokaliserade, bestämde mig för var jag skulle sitta och vänta.

Ortolansparven hade en tyst kväll. Rosenfinken hade tystnat där den sjöng i går kväll och hittat en helt ny plats. Härmsångaren var på plats däremot – tre sjungande hannar på tre olika ställen. Valde först en plats där ljuset låg mycket fint på grenarna. Men den ville inte samarbeta, hiskligt skygg som vanligt! Bestämde mig därför efter ett par timmar att hälsa på min vän näktergalen. Jag har vid flera tillfällen gjort ett antal försök, men hittills utan att lyckas.

Som vanligt ville den inte göra det enkelt för mig. Den satt ofta bara två meter från mig och sjöng intensivt, men var omöjlig att upptäcka. Som vanligt med näktergal alltså… Men envis som jag är bestämde jag mig för att vinna tålamodskampen. Satte mig ned och tog det lugnt. Lyssnade och spanade.

Efter en timme började det ske saker. Jag hade då två näktergalar i vilda slagsmål runt mig.

Slutligen blev jag kompis med den ena näktergalen. Vid solnedgången satt den öppet och sjöng bara några meter från mig.

Tålamodet hade ännu en gång gett mig den vinsten jag önskade. Och inte nog med det, härmsångaren dök också plötsligt upp framför mig och lät mig göra två exponeringar när den sjöng.

En sista tanke skänkte jag till de naturfotografer jag känner som aldrig kommer få uppleva det jag upplevde idag – enbart för att de inte har tillräckligt med tålamod…