ANDERS GEIDEMARK – en umgängesglad ensamvarg som söker ljuset i mörkret

Här i Norden har vi många mycket duktiga naturfotografer. Några av de bästa kommer jag presentera här. Ett subjektivt urval där det gemensamma är ett brinnande intresse för naturen och den naturfotografiska bilden. Naturfotografer som går ett steg längre i sitt naturfotograferande, som har förmågan att förmedla sig själv i sina bilder.

Först att presenteras är min goda vän Anders Geidemark från Hallstahammar i Västmanland. Född 1963 och professionell sedan mer än 20 år tillbaka. Anders är också medlem i Naturfotograferna/N.

- Hur länge har du fotograferat?

När jag var tretton år bytte jag ut en gammal stor och fyrkantig ”kompaktkamera” som hette ”Clack” till en då (1976) supermodern systemkamera av märket Konica. Till den köpte jag endast ett objektiv: ett 400 mm tele med nästan ingen ljusstyrka alls – den kostade 350 kr. Nu, tänkte jag, nu har jag all utrustning jag behöver för resten av mitt liv…! Jag skulle smyga på älg, rådjur och räv – och jag kunde hela Bertil Petterssons bok ”Med kamera bland älg och rådjur” utantill.  Jag smög och smög, och jag upprepade tyst för mig själv alla de tips och råd som Bertils bok gav i denna konst. Och visst blev det bilder, massor av bilder. Sedan jag kunnat gå var jag van vid djuren och fåglarna runt mitt barndomshem i skogen, så det var inga problem att få till bildmöjligheter. Men hur blev bilderna? Ja, jag tror att jag gjorde alla de där bilderna som man kanske måste göra för att komma vidare. De där bilderna som till 99% inte är användbara till någonting annat än som intressanta tidsdokument. Tidsdokument som ändå skvallrar om ett någorlunda tidigt personligt förhållningssätt till motiven och sättet att berätta om dem i bild. Jag kan till exempel redan från början spåra min ambition att visa mycket av landskapet och miljön i bilden av ett djur eller fågel – och detta var långt långt före jag kom i kontakt med finske Hannu Hautalas bildstil med små fåglar och mycket miljö. 1978 bytte jag från negativ film till dia, och året efter inköptes en Canon och ett betydligt bättre 400-tele. Därtill några andra objektiv – jag hade förstått att jag behövde även andra bilder än på djur och fåglar för att kunna berätta det jag ville…! Så, svaret på din fråga Terje blir: ca 32 år.

- Varför blev det just natur som blev din huvudinriktning?

Skogarna kring mitt barndomshem var mitt dagis och min förskola. Jag hade långt till kompisar av min egen art, men det gjorde ingenting – jag kände mig aldrig ensam! Min far var också en hängiven jägare. Han läste inte Rödluvan eller Kalle Anka för mig då jag skulle sova – det var burleska jaktnoveller som gällde! Pappa prenumererade även på flera jakttidskrifter och i dem förekom på den tiden oerhört bra illustrationer. Mina idoler var Harald Wiberg och Gunnar Brusewitz. I julnumret av tidskriften ”Jaktmarker och Fiskevatten” följde alltid med ett separat tryck – ”poster” skulle vi säga idag. Under flera år var det en serie av Bruno Liljefors-reproduktioner. Jag vågar nästan påstå att dessa Liljefors-bilder var av helt avgörande betydelse för min bildsyn och min dröm att få skapa bilder. Så – jag ville egentligen bli naturmålare… När jag var 11-12 år tog jag därför en korrespondenskurs i teckning. Det gick väl hyfsat, men jag tror att jag redan i den åldern förstod att jag definitivt inte hade tillräcklig talang för pennans flyt över papperet… Kameran blev mitt substitut – men Brusewitz, Wiberg och Liljefors fortsatte att vara mina förebilder och husgudar!

- Vilka motiv i naturen tillhör favoriterna?

Fortfarande måste jag säga att det som ”kittlar” mest är djur och fåglar. Men jag kan också fullständigt gå upp i, och glömma tid och rum, framför ett intressant landskap eller en blomma.

- Du har ett särskilt förhållande till skogen, vill du förklara lite närmare?

Skogen är kort och gott mitt hem… Det är inget jag kan göra åt, eller vill ändra på. Skogen formade mig i min ensamma barndom – på gott och ont kanske? Jag är dålig på, och ointresserad av, kallprat. Jag tror ofta att personer kan läsa mellan raderna – ”känna av” mer än de tydligen kan. Jag är alltså ofta otydlig om mig själv – kanske har det lett till en del  missförstånd. Jag är alltid ”bättre” i tanken än i kommunikationen med folk. Jag levde hela min barndom i ”tankens värld” i skogen. Och jag tror fortfarande att det räcker med att jag tecknar ned mina tankar i bild, text eller form – men det visar sig att för en del så ”rimmar” inte det med det som jag underlåter att uttrycka verbalt i ”kallprat”. Jag vet inte, jag vill helst fortsätta att ha en hög tanke om människors förmåga att ”läsa mellan raderna” och kommunicera utan en massa ord.

- Du har hittills gett ut två böcker, kan du berätta lite om dessa? 

Jag har levt hela mitt liv med näsan i böcker – jag har en enorm respekt för böcker! Vad som intresserar mig i en bok som innehåller illustrationer av något slag – tecknat, målat eller fotograferat – är formgivningen och konceptet, förhållandet mellan bild, text och form. I mina böcker är det därför formgivning och text som jag lägger mest tid på. Det är det som för mig är vitsen med att visa sina bilder i bokform. I min första bok ”Stigen ur hav – av vingar skuggad” tog det ett tag innan jag kom fram till hur konceptet skulle se ut som skulle beskriva Island över 16 miljoner år. Jag löste det genom att som litterär idé föra ett ”samtal” med ”varelsen” Island. ”Det besjälade landskapet”. Boken blev en parallell-berättelse av dels fakta kring Islands landskapshistoria – en resa på 16 miljoner år – och dels min egen resa med personliga ”reflexioner från en isländsk strand” – som även är bokens underrubrik. Som vanligt för mig så kom lösning genom att jag kom på bokens titel – det är ofta bara ett ord eller en mening jag får till på en papperslapp som kan ge idén till ett helt projekt. Men jag jobbade generande länge med formgivningen – och på den tiden gjorde jag allt för hand…  

Min andra bok ”Allen – bilder av ljus och mörk ensamhet” kom till efter tragiska upplevelser som jag, av någon anledning, aldrig nånsin trott kunde hända mig. Jag har alltid varit fullkomligt öppen och ärlig i allt vad jag gjort. Jag vågar påstå att jag mer än vad som är brukligt lyfter fram och tackar personer runt omkring, jag tycker om att göra det. Hur då jag kunde bli misstrodd i det jag producerar var för mig en gåta och omöjligt till en början att ta till mig. Men, jag har fått lära mig att det finns alltid, hur mycket respekt man än själv har visat andra, så finns det alltid personer som vill en illa. Och det är hur lätt som helst för sådana människor att plantera lögnaktiga antaganden som i nästa led blir till ”sanningar” och sedan är en rykteslögn igång… Jag har fått min upprättelse – sanningen segrar alltid – och de där som jag en gång i tiden hyste en enorm respekt inför har ramlat ned under gräsrötterna – de mördade min Lust och Glädje för naturfoto i många år, de vet att de spred en lögn – idag kan de ej se mig i ögonen… Jag ville berätta om de känslor som genomsyrar en då man helt oförskyllt får sin heder kränkt, den totala sorgen – den mörka ensamheten. Det är tyvärr tusentals personer varje dag som råkar ut för skitsnackare – ljussläckare – som, i värsta fall, om det är grovt förtal. kan släcka ljuset för gott… Jag ville i min berättelse ställa detta mot ”den ljusa ensamheten”, den självvalda, berikande, positiva ensamhet man kan uppleva i till exempel naturen. jag är beroende av den sortens ensamhet då och då – det var också så nästan hela min lyckliga barndom såg ut. Jag valde att skriva och berätta om detta i en sorts ”vuxensaga” i fem kapitel. Därtill publicerade jag för första gången en stor mängd egna dikter. Bilderna plockade jag ur arkivet, och de spänner över en 25-års period. Bilderna skulle illustrera berättelsen och dikterna. Återigen jobbade jag oerhört länge med formgivningen. Det var viktigt att till exempel bilderna dels för historien framåt, dels illustrerar varje uppslags titel eller prosa, och framförallt för en kommunikation mellan varandra – en sorts ”dialog” på en scen. Därför valda jag också att ha svart bakgrundsfärg genom nästan hela boken. Det passade för temat och bilderna får också lättare att kommunicera med varandra – som spotlightupplysta karaktärer på en i övrigt nedsläckt svart scen. Jag är mycket glad åt att Allen-boken har tjänat sitt syfte att trösta och hjälpa andra som  råkat ut för den svartaste och bittraste ensamheten – att bli utsatt för lögnaktig ryktesspridning.

- Vad är viktigast för dig i ditt naturfotograferande? 

Att få berätta historier. Jag tar sällan bilder som inte redan är tänkta att ingå i ett sammanhang. Jag fotograferar hela tiden parallellt med att jag skriver och jobbar med formgivningen av konceptet. Eller mot ett musikstycke om det är ett bildspel jag håller på med. 

- Hur ser en bra naturbild ut för dig?

En bra naturbild för mig – eller en bra målning, bok, musikstycke, dikt – går rakt igenom alla inneboende filter. Man kan inte värja sig – den drabbar en på ett högst gudomligt sätt. Och – det har ingenting att göra med regler eller ”rätt eller fel”.

- Du har sagt att du egentligen inte ser dig som naturfotograf, kan du förklara detta?

Eftersom jag ägnar mer tid åt att skriva och formge en bok, än jag lägger på fototid, så kan man ju fråga sig…? Jag är lika lite utbildad fotograf som jag är utbildad skribent eller formgivare… Och framförallt har jag aldrig förstått det här med att man bara ska få ägna sig åt bara en uttrycksform. Det talat emot hela min natur. För mig blir det intressantare om till exempel en musikartist har skrivit både text och musik själv. Om han också vill skriva arrangemanget och producera själv så är det absolut ingenting som jag har problem med. Tvärt om. Men jag har upptäckt att det av någon anledning ”stör” många om man har flera strängar på sin lyra. Som sagt, det är något jag inte förstår, och det har också gjort mig trött på ”titlar” och att behöva bli instoppad i ett fack.

- Du håller på med en ny bok, vill du förklara lite närmare?

De som läst min bok från Island ”Stigen ur hav – av vingar skuggad”, eller sett bildspelet med samma namn, vet att jag är insnöad på detta med tidsperspektiv. Nu tänkte jag ”gräva där jag står” och göra en tidsresa i Mälardalens landskapshistoria. Jag har ett stort intresse i de lite större skeendena av människans historia vad gäller hur vi har koloniserat områden, hur vi har bott och ätit och levt våra liv genom stenålder, bronsålder och järnålder fram till nutid. Mälardalen är väldigt rik på spår från våra förfäder, och också på geologiska och biologiska avtryck i det öppna landskapets historiebok. Min ambition är att försöka plocka hem dem och göra en dekokt ned till en mer ”hanterbar” bok. Arbetsnamnet är ”Sagan om Mälardalen”.

- Har du ett bra tips att ge till andra som vill satsa på sitt naturfotograferande? 

Våga vara personlig! Om Du verkligen känner att Du har något att berätta så ska Du göra det på Ditt sätt. Det är Din historia jag vill se – inte en upprepning av någon annans. Har Du lyckan med Dig så känner tillräckligt många igen sig i Ditt sätt att berätta. Du får en kommunikation med andra – och det är ju vad allt handlar om!

Är du intresserad av att köpa hans böcker kan du kontakta Anders Geidemark direkt. Anders är annars också en aktiv föreläsare i olika föreningar. Om du missat några av hans sagolikt fina bildspel (med diaprojektorer!) då har du också missat en stor upplevelse.