JAN GRAHN – en nestor i svensk naturfoto

Här i Norden har vi många mycket duktiga naturfotografer. Några av de bästa kommer jag presentera här. Ett subjektivt urval där det gemensamma är ett brinnande intresse för naturen och den naturfotografiska bilden. Naturfotografer som går ett steg längre i sitt naturfotograferande, som har förmågan att förmedla sig själv i sina bilder.

Jag har tidigare presenterat de svenska naturfotograferna Anders Geidemark, Erik Malm och Jarl von Schéele, och de norska naturfotograferna Rolf Sørensen, Kai Jensen, Bård Løken och Pål Hermansen.

Jag fortsätter nu med en av mina förebilder inom svensk naturfoto, Jan Grahn. Jan bor i Trollhättan och har varit medlem i Naturfotograferna/N helt sedan starten i 1966. 

Jan har publicerat sina bilder i en mängd olika sammanhang. Däribland har det blivit två egna böcker; ”Bilder från naturen” och ”Naturfotografisk dagbok”.

- Vem är du?

Jag såg dagens ljus vid Trollhättefallen för mer än sjuttiofem år sedan och har blivit hemmatrakten trogen. Vår Herre har bistått genom åren med god hälsa och inte så lite av nyfikenhet, vetgirighet, fantasi och energi. Genom ett ”medfött” naturintresse fanns tidigt planer på en utbildning till jägmästare men jag hamnade så småningom i botanik- och zoologistudier och har i huvudsak varit yrkesverksam som biologilärare. Vid sidan om har jag varit något av en mångsysslare. Inte minst har jag varit engagerad inom den ideella naturvården, men mest har det handlat om fotografering. Som fotograf är jag autodidakt.

- Hur länge har du fotograferat och hur började det?

I mitten av fyrtiotalet dokumenterade jag fågelbon hemma vid Hullsjön med en gammal bälgkamera. Nu uppdagades kamerans möjligheter. Fågelintresset var redan grundmurat. Mina föräldrar förärade mig något senare en ZEISS IKON 4,5 x 6 som användes sparsamt under slutet av fyrtiotalet och början av femtiotalet. Agfa-filmerna framkallades av hemstadens fotograf Hörne som också tog fram kopior. 

Den första systemkameran, en EXAKTA VAREX, kom i min ägo 1954 och följdes efter inspirerande samtal med ornitologen och fågelfotografen Per Olof Swanberg av en Hasselblad 1000F 1957. Nu uppstod ett kärleksfullt förhållande till Hasselbladssystemet och genom åren har jag till och från haft ett fruktbringande samarbete med kameraföretaget, senast som testfotograf vid framtagandet av Hasselblads digitala bakstycke CFV.

Efter att i nära nog femtio år enbart ha fotograferat med Hasselblad kompletterade jag 2005 mina fototillbehör med en mindre Canonutrustning.  Jag är i dag helt digital men genom att använda det ovan nämnda CFV- bakstycket till min Hasselblad FCC 205 har jag fortfarande möjligheten att växla till filmmagasin om jag så skulle önska.

- Varför blev det just natur som blev huvudinriktningen från början?

Jag föddes praktiskt taget in i naturen. Föräldrahemmet låg väldigt skogsnära. Och det var i skogen grannpojkarna och jag levde våra unga indianliv. Här gjorde vi märkliga upptäckter och mötte skogens egna innevånare.  Mycket tidigt blev det också genom mina föräldrar turer till bär- och svampmarker på annat håll. Och inte att förglömma hade vi ett litet sommarställe som bland annat erbjöd fisketurer i sjö och å.  Att jag föddes till namnet Grahn har förmodligen haft mindre betydelse.

- Vad är viktigast för dig i ditt naturfotograferande?

Det är själva vistelsen i naturen som är det primära för mig, möjligheten att få göra nya upptäckter och att få avnjuta naturens skiftningar och mångfald. Och kanske få känna tillhörighet. Om så bara för ett ögonblick… Detta är drivkraften och belöningen för mitt arbete med kameran.

- Hur ser en bra naturbild ut för dig?

Bildens karaktär är naturligtvis i hög grad beroende på avsikten med bilden. Skall den vara dokumentär eller skall den i första hand väcka känslor. Kanske är förhoppningen att bilden skall starta en debatt genom att vara provokativ osv. Det är naturligtvis skillnad på en växtbild där tanken är att växtens morfologiska särdrag skall framgå och en växtbild som vill få betraktaren att känna blomdoften och kanske väcka drömmar om ”den tillkommande”. Rent allmänt är jag personligt svag för enkla bilder och färgbilder med ”monochroma” förtecken. Ofta kan bakgrunden vara avgörande för hur man uppfattar huvudmotivet. Och en bild måste inte vara skarp…Något kryptiskt uttrycket tycker jag också det är trevligt om en bild bär något av skaparens identitet.

- Du är i första hand känd för dina svartvita naturbilder, hur viktigt är svartvitt för dig?

Visst har jag en förkärlek för den svartvita bilden. Den ger ofta större utrymme för betraktarens fantasi, blir ofta i sig själv enklare och har i sig en slags ”stramhet” som jag tycker om. Fast egentligen är det väl så att bildändamål, motiv och ljusförhållanden får bestämma återgivningssättet.

Färgen är förrädisk då den ofta får bilden att bli affisch. Därmed inte sagt att det inte finns snygga affischer. Om jag har blivit mest uppskattad för mina svartvita bilder så är jag omedveten om detta.

- En av de starkaste svartvita bilderna jag har sett från dig är bilden på de vita duväggen, kan du berätta lite om den bilden? Hur du tänkte och varför bilden blev som den blev?

Bilden skapades för att ingå i en bildserie och artikel om duvan, Columba livia. Textmässigt var artikeln en smula poetisk till karaktären och om jag här återger bildtexten till duväggen blir den på sitt sätt svar på frågan. ”Även om traditionen förtäljer något annat, berättar en flertusenårig grekisk-assyrisk myt om hur kärlekens och skönhetens gudinna Afrodite föddes ur ett duvägg. Så är också duväggen sällsynt vackra i sin ovala form och oskuldsfulla vithet. De är två till antalet och väl lämpade att representera skapelse och livskraft”.
Äggen är återgivna mot svart botten för att harmoniera med artikelns övriga kontrastrika bilder.

- Vilka fotografiska förebilder har du, och varför?

Jag tycker om att studera bilder, så gott som alla typer av bilder oavsett tekniken. Det kan gälla textilvävnader likaväl som akvareller eller fotografier. Jag är flitig musei- och galleribesökare, tidskriftsbläddrare mm. Man tar intryck och man blir påverkad – positivt och negativt. Och självfallet sätts spår i det egna bildskapandet. Det finns många fotografer som jag ser upp  till på grund av deras bilder men några direkta förebilder har jag inte.

- Vilka motiv i naturen tillhör idag favoriterna?

Mitt fotograferande började med fåglar och just nu för tillfället är jag tillbaka till våra bevingade medvarelser men med en något annorlunda utgångspunkt och ett annat sätt att se på bild. Men jag är inte främmande för några motiv och jag delar den kinesiske fotografens värdering, då han framhåller att ingenting i naturen är för obetydligt att närma sig med kameran.

- Vilka tankar har du om dagens naturfotografi i Norden?

Den har förändrats och i flera avseenden utvecklats i positiv riktning. Och detta har förmodligen oftast med det digitala att göra. Naturintresserade människor, omedvetna om att de har god blick för bild, har med moderna kameror kommit förbi tekniken och många gånger presterat små mästerverk. Tyvärr går det väl ibland lite för lätt att ta fram filer och utskrifter av olika motiv. Den goda skärpan och färgglädjen har gjort att bildinnehåll och  komposition tappats bort på vägen. Bilden är inte längre en bild utan enbart en avbildning. Gott nog ibland. När det gäller däggdjurs- och fågelfotografering märks en enorm skillnad på dagens och gårdagens bilder. Mängder av smått otroliga aktion- och porträttbilder hittar ut i olika tidskrifter och på nätet.

- Är du med i någon bildbyrå?

Jag tillhör Naturfotografernas Bildbyrå och Göteborgsbaserade ArtPhotoCollection.

- Du var med att starta föreningen Naturfotograferna/N 1966, har du några tankar du vill säga om detta? Varför föreningen startade och hur naturfotografin i Sverige har ändrats/påverkats av detta?

När det blev alltmera uppenbart att många illustrerade naturskildringar inte var något annat än förfalskningar av verkligheten kallade konservator Hjalmar Fleischer till ”Uppsala möte” 1964. Det som här avhandlades blev  grunden för tillblivelsen av Naturfotograferna. Själva bildandet av föreningen ägde rum på Stora Hotellet i Örebro 1966, en sammankomst med 12 stycken naturfotografer samlade, allvarsamma män i mörka kostymer och slips. Det var i sanning högtidligt även om man i dag drar på smilbanden vid åsynen av dokumentationsbilden. Från starten blev vi 21 medlemmar, som bestämde oss för att jobba för en ärlig och hänsynstagande naturfotografi. Utvecklingen av naturfotografin och antalet utövare har varit kolossal och jag är övertygad om att Naturfotograferna med sin målsättning har haft stor betydelse – inte bara här hemma utan även i Norden och ute i övriga Europa.

- Du har många fotoutställningar, varför?

Skälen är flera. En utställning fungerar för mig som ett projekt på så  sätt att jag skapar en ”ram” att jobba med. Arbetet blir mera koncentrerat och strukturerat. Och detta uppfattar jag som väldigt positivt. En annan förmån med en utställning är att få möjligheten att möta en publik ”öga mot öga” inför den färdiga bilden/bildserien. Man kan ställa frågor direkt till betraktaren och man får möjligheten att kommentera åskådarens funderingar. Det brukar snabbt komma till ett intressant tankeutbyte som förhoppningsvis är till ömsesidig glädje. För mig som bildförmedlare har utställningarna på det här sättet varit mycket stimulerande. Jag förtränger tanken på att ställa ut skulle vara någon form av exhibitionism. Och en väg till ekonomisk framgång är det definitivt inte. Flertalet utställningar har tillkommit efter inbjudan.

- Har du några bra tips att ge till andra som vill satsa på sitt naturfotograferande?

Det känns förmätet att ge andra goda råd när man för egen del ständigt har frågeställningar att brottas med. Men kunskap är aldrig fel att skaffa sig, såväl vad gäller de motiv man sysslar som det kamerasystem man hanterar. Kanske bör man också vara medveten om att se inte är detsamma som att upptäcka och observera.  Dumt är inte heller att följa Linnés råd att möta tingen med barnets nyfikenhet. Och att bryta ”självklara regler” kan göra underverk…

- Arbetar du idag digitalt eller analogt?

Som jag redan berättat ovan är jag i dag helt digital. Fördelarna är många och uppenbara men som alltid ”har ett mynt två sidor”. Tidsbesparande tycker jag inte den digitala tekniken är. För den som arbetar litet mera professionellt med utskrifter mm är den inte heller direkt billig med nödvändig kringutrustning och uppdateringar av mjukvara.

- Du har nu varit medlem i Naturfotograferna/N sedan starten, har detta påverkat dig som naturfotograf?

Som alltid är det lärorikt att umgås med människor med likartade intressen. Inte minst gäller det umgänget i denna förening där personligheterna är flera än i flertalet sammanslutningar. Mest positiv och stimulerande för mig har nog den ”sociala biten” varit.

- Har du några tankar om fotoutrustning?

Frågan om vilken kamerautrustning man skall välja har jag fått många gånger och valet är naturligtvis beroende på användningsområde och kanske också ekonomi. Ett bra svar på frågeställningen tycker jag är att man skall ha en sådan utrustning att man kan vara övertygad om att ”det som ej blir bra” beror på ens egna tillkortakommanden och ej på svagheter hos utrustningen.

Om ni är intresserade att komma i kontakt med Jan Grahn kan ni skicka ett mejl till jan.grahn@telia.com. Kanske vill ni ha en brinnande och engagerad föreläsare, eller ni vill få tips om kommande fotoutställningar. Nu närmast är det utställning i Småland (se ovan). Utställningen hänger fram till 1 oktober. Det får ni bara inte missa! Jag ska själv dit den närmaste tiden.