Det är fantastiskt roligt att fotografera! Men det roliga för mig är inte att lyfta upp kameran och enbart fånga händelser – jag hittar ingen motivering eller någon utmaning i att enbart vara en passiv registrerare. Jag vill utveckla bilden och jag vill göra bilder som är mer komplexa. Ungefär som en författare inte enbart vill beskriva händelser i sina böcker. Jag fascineras av hur språket fungerar, med de speciella och underfundiga formuleringarna. Att lyckas få fram det man kan läsa mellan raderna – även som fotograf och bildskapare.

Jag ser mig nog mer som bildskapare än som fotograf. Kameran intresserar mig inte, objektiven intresserar mig inte, de olika tillbehören intresserar mig inte. Mitt intresse ligger i vad som sker inne i bilden, mellan de olika beståndsdelarna – och vad dessa kan förmedla tillsammans.

En fotograf måste ha ett väl utvecklat selektivt seende. Med skärpt blick upptäcker man detaljer som kan vara intressanta att fotografera. Med åren tränas ögon upp mer och mer – den erfarna fotografen missar ju inte mycket!

En nyfiken fotograf upptäcker motiv överallt; antingen det är i diket intill bilparkeringen eller spännande färger som reflekteras i en vattenyta. Med hökblick skannar man av sina omgivelser.

Ibland ser man för mycket så att man får lyfta fram kikaren eller teleobjektivet för att skärma av omgivningen – för att undvika att ”hjärnan kokar över” och för att bättre kunna koncentrera sig på det man ser. Att kunna iaktta och bedöma, eller fundera på hur man ska fotografera motivet.

Det är väl då många fotografer gör de flesta misstagen, genom att skärma av och att förenkla sina bilder blir det bilder som är för endimensionella.

För många fotografer är detta det första målet i utvecklingen – att hitta ett spännande motiv, att få till en perfekt exponering och att lyckas komponera på ett snyggt och spännande sätt.

Men med tiden ser man ett problem växa sig allt större – de egna bilderna känns livlösa och opersonliga. Dessutom är det bilder som man snabbt tröttnar på. Bilderna blir bekräftelser, mer än kommunicerande bilder.

De duktiga fotograferna har alltid ”något mer” i sina bilder. Deras bilder känns alltid så självklara eller färdiga. De duktiga fotograferna lyckas också med att förmedla sig själva i sina bilder. I bilderna finns ett slags fingeravtryck som gör att man känner igen deras bilder direkt när man ser dem. Hur lyckas man då med detta?

De duktiga fotograferna har inte enbart ett selektivt seende, utan även ett väl utvecklat simultant seende. De har lärt sig att alltid se flera motiv samtidigt. Varje detalj som det selektiva seendet upptäcker placeras även in i ett sammanhang – i ett speciellt ljus och i en unik komposition. De olika detaljerna i bilden berättar något tillsammans.

När man upptäcker något i diket intill bilparkeringen, så ser man även automatiskt på bilarna på parkeringen i bakgrunden. Vilka färger har bilarna, vilka kombinationer av färger finns det mellan bilarna? Hur är ljuset; från vilket håll kommer ljuset?

Det simultana seendet studerar också de olika sätten man kan komponera på för att få kontakt mellan detaljerna i förgrunden och bilarna i bakgrunden? Vilket perspektiv ska man använda för att visa detta och vilket objektiv passar bäst? Vilka bilder kan man göra genom att göra olika kombinationer – journalistiskt, konstnärligt, symboliskt, dokumentärt, provokativt… Saknar bilden ett överraskande inslag?

I processen att skapa sin egen bild faller sedan alla de tekniska och bildmässiga lösningarna helt naturligt på sin plats.

Det finns fotografer som kan välja objektiv, bländaröppning, slutartid, kameravinkel, filter och fotograferingsögonblick med sådan automatisk träffsäkerhet att man ibland undrar om de är synska! Fotografer som alltid hinner tänka på allt oavsett hur snabbt en situation uppstått… I den färdiga bilden finns dessutom även den personliga tolkningen – både ideologiskt, känslomässigt och stilmässigt.

I det att utveckla det simultana seendet skapas den unika fotografen. Den fotografen som alltid verkar göra bilder som berör och engagerar. Bilder som man inte tröttnar på; som alltid känns så självklara eller färdiga…

Jag tittar mycket på bilder från andra fotografer; låter mig beröras och inspireras. Jag kan se hur långt de olika fotograferna har kommit i att utveckla det simultana seendet.

Jag studerar ofta de bästa fotograferna, som exempelvis Henri Cartier-Bresson. I hans olika bilder på folksamlingar i Paris kan man inte annat än imponeras hur han alltid var på rätt plats vid rätt tillfälle. Hans bilder är alltid komplexa berättelser av ”tillfälliga” händelser. Hur lyckades han alltid trycka av i rätt ögonblick?

Kan det vara för att han hade ett exeptionellt välutvecklat simultant seende?

(Artikeln har tidigare publicerats i bloggen på Kamera & Bild)

Det är inte lätt att vilja vara alla till lags. Särskilt inte när man tvingas prioritera. Just nu har jag 592 obesvarade mejl…

Jag får mycket mejl! Många är från goda vänner och bekanta. Flera innehåller också konkreta erbjudanden om olika jobb; som föreläsningar, utställningar, bildköp och liknande. Dessa prioriterar jag givetvis.

Men jag får också många andra mejl. Från personer som jag aldrig träffat, eller kanske träffat vid något enstaka tillfälle. Många har olika tekniska frågor eller frågor om hur man kan utveckla sitt fotograferande. Många vill ha svar och några kan också bli irriterade om de inte får svar på en gång. Dessa mejl hamnar givetvis längre ned i prioriteringslistan. Det är ju enbart inom rimliga gränser som jag kan bedriva gratis konsultverksamhet. De flesta som får svar från mig hänvisar jag till mina kurser eller föreläsningar. Tyvärr blir några irriterade, men det får så vara. Jag måste prioritera, så enkelt är det.

Däremot kan det ta lång tid innan jag hinner svara. Jag har flera sådana mejl som ligger kvar i inkorgen från i våras. Annat har hela tiden tvingats gå före.

Många frågar mig också om jag kan bedöma olika tävlingar, bedöma en särskild fotografs bilder – eller att många vill göra olika skolarbeten om mig som fotograf. Till en början var jag positiv, men även här har jag tvingats välja. Jag är numera mycket restriktiv med att bedöma tävlingar – mycket för att jag innan har haft svårt att säga nej, men där arbetsbördan ibland har blivit för betungande. Det finns de som mer än en gång tvingats efterlysa resultaten från min bedömning. Men hittills har jag fullföljt det jag lovat.

Däremot väljer jag numera att tacka nej till att ställa upp i intervjuer från olika elever och deras elevarbeten. Tidigare hade jag ett villkor; att jag ville att man skulle skicka mig en kopia på det färdiga materialet. Men många struntade i detta. Så då tycker jag att jag inte behöver ställa upp gratis heller.

På mina kurser lär jag ut det jag kan och bjuder frikostigt på mitt kunnande. Mycket erbjuder jag även i mina artiklar i olika tidningar eller bloggar. Men där utöver är det stopp.

Jag vill inte låta gnällig på något sätt, men jag hoppas att ni alla förstår min frustration. Jag vill vara alla till lags, men det går inte! Hoppas ni ursäktar, särskilt alla ni som ännu inte fått svar på era mejl. Ni är tyvärr alldeles för många…

Jan-Eilert Pedersen har skrivit ett inlägg om de diskussioner som nu pågår inom norsk naturfotografi. Intressant och tankvärt!

Den fotografiske tekniken är viktig! Det har jag påtalat många gånger, i olika artiklar och föreläsningar. Men jag har även missuppfattats mycket; av en eller annan grund sägs det att jag är en motståndare till fototeknik… Kan det blir mer fel?

Däremot aktar jag mig mycket noga med att låta tekniken ta överhanden. Vet ju så innerligt väl att många av mina tekniska specialiteter har jag upptäckt genom ett omfattande bildmässigt experimenterande. Genom misslyckanden har jag hittat många av mina tekniska lösningar.

För mig är bländaröppningen mycket viktig! Jag slarvar aldrig med val av rätt bländare. Den påverkar ju skärpedjupet, vilket är oerhört viktigt i mina bilder. Antingen det nu är litet eller stort. Skärpedjupskontrollen använder jag ständigt för att kontrollera att skärpedjupet blir exakt som jag önskar, och jag kan vara extremt petig – det kan skilja på ett uselt bländarsteg för att få bilden som jag vill ha den. Fast jag kan också avslöja att jag alltmer också vet vilken bländaröppning jag vill ha. De har med åren satt sig i ryggraden vilken bländaröppning jag önskar.

När det är dags att skaffa in nya objektiv tittar jag mycket på bländaröppningarna – hur är ljusstyrkan, vilken är den största bländaröppningen? Men lika ofta tittar jag även på vilken som är objektivets minsta bländaröppning. Är det bara 16, eller har jag 22 eller kanske rent av 32? Det är ju viktigt med tanke på hur stort skärpedjup objektivet kan ge mig, rent tekniskt. Jag vill gärna ha objektiv som ger mig så stor spännvidd som möjligt. Om det finns möjlighet till halva bländarsteg eller tredjedels bländarsteg betyder mindre – det är sällan att en bildexponering behöver vara så noggrann. Något jag upptäckt genom åren.

För mig är slutartiden inte lika viktig! Den har betydelse enbart om jag fotograferar på frihand, eller att jag arbetar med olika former av rörelsebilder. Sedan påverkar ju givetvis slutartiden också om jag fotograferar om natten, slutartidens längd är ju starkt förknippat med vilket ljus eller vilka färger jag får i bilderna. När jag arbetar analogt, särskilt vid nattfotografering, uppstår dessutom reciprocitetseffekten vilket påverkar både exponering och inte minst vilken färgton jag får i bilderna.

När jag gör rena nattbilder arbetar jag aldrig digitalt, särskilt inte när slutartiderna blir längre än 10 minuter. Det allt ökande digitala bruset gör nattfotografering med en digital kamera till en omöjlighet. Även om jag inte behöver ta hänsyn till reciprocitetseffekten när jag arbetar digitalt, så blir de digitala nattbilderna ren skit! Men det kanske blir bättre framöver, efterhand som det digitala utvecklas?

Något av det jag gillar med de digitala kamerorna är att jag kan ändra ISO-värdet från bild till bild. Inte för att jag ändrar så ofta, men det är bra att ha den möjligheten när det kniper. Särskilt när jag fotograferar djur och fåglar i gryningen eller skymningen, eller i tätt snöfall exempelvis. Ibland behöver jag gå upp till 400 ISO, även om det är sällan… Helst använder jag aldrig mer än 100 ISO, och har jag möjlighet att ställa in kameran på 50 ISO gör jag det. För mig gäller alltid: Så lågt ISO-värde som möjligt!

Är ingen större tillhängare till utvecklingen mot högre och högre ISO-värden. Behöver jag 25 000 ISO? NEJ! Har aldrig behövt och kommer nog aldrig att behöva det heller! Men ge mig gärna ännu lägre ISO-värden, tack! Vad jag gillar sämst med utvecklingen mot allt högre ISO-värden är att man plockar bort de låga värdena. Vart tog 12 och 25 ISO vägen? Och varför blir det allt vanligare att kameror har 200 ISO som lägsta värde?

När ska fotografer upptäcka att det är för enkelt vrida upp ISO-värdet, att det även kraftigt försämrar färgtonerna och ljuskontrasten? Har vid ett flertal tillfällen varit ute med andra fotografer som klagat på det dåliga ljuset och hela tiden skruvat upp ISO-värdet för att överhuvudtaget kunde göra några bilder. Där de andra valt både 400, 500 och 800 ISO – medan jag utan några problem stannat kvar på 100 ISO. Samma fotografer har sedan undrat hur jag ständigt lyckas få fram färger i mina bilder som de aldrig lyckas med…

Och glöm det med att jag alltid använder långa slutartider när jag fotograferar; jag har många bilder på både 1/4000 och 1/8000 sekund – med 100 ISO!

Med bländaröppningen och slutartiden kontrollerar jag exponeringen. Jag är noga med att få precis den exponering jag önskar! Därför arbetar jag enbart manuellt. Det är mycket sällan att kameran har rätt, ljusmätaren har ju en tendens att påverkas av allt möjligt onödigt… Men jag använder kamerans ljusmätare när den behövs, för att få de utgångslägen jag behöver – för att få kunna avvika precis så mycket som jag behöver.

Idag är det så att jag sällan funderar, utan jag vet oftast hur mycket jag ska avvika – hur mycket jag behöver under- eller överexponera.

Jag arbetar ofta enligt zonsystemet till Ansel Adams. Med kamerans spotmätning väljer jag vilka element som ska ligga i zon 5, det vill säga medelgrått. Oftast mäter jag i de ljusare partierna, dock sällan i riktigt ljusa himlar som jag istället väljer att tona ned med ett avtonat gråfilter.

BILDEN: ”Skäggmes” – Flaket, Hälsingland, mars 2009. Nikon D200, 400mm, bländare 2.8, 1/640 sekund, frihand, 100 ISO. Det var mulet, blåsigt och kallt. Manuell fokus, manuell innställning av bländare och slutare, spotmätning som alltid, vitbalans på sol.

(Artikeln har tidigare publicerats i bloggen på Kamera & Bild)

En helt underbar låt med skotska bandet Big Country.

Ofta möts jag med förundran när jag visar fram mina bilder – att jag måste ha en sådan himla tur… Särskilt när jag visar fram mina djurbilder.

Men det är inte tur det handlar om – utan rikliga mängder med tid och ett oantastligt tålamod! Tålamodet att vänta in motiven, all planering som behövs för att bilderna ska kunna realiseras och kunskapen att välja rätt tillfällen.

Det viktigaste för en naturfotograf är tålamod. Bra bilder kommer inte av sig själva. Den kände amerikanske naturfotografen Thomas D Mangelsen säger så här: ”You just have to put down a little more time than the next guy!” Genom alla de år jag fotograferat har jag lärt mig att bra bilder aldrig kommer genom tur!

Ibland får jag höra att det är till nackdel att vara för noggrann. Att fotograferingen blir för välplanerad. Bilderna kan bli för perfekta, sägs det.

Vad är en bra bild? Hur blir en bra bild till? Av sig själv genom slumpen? Är det meningen att man ska springa runt med kameran och ”knäppa” till höger och vänster? Chansa vilt och sedan slänga enorma mängder med dåliga och misslyckade bilder?

Den spontana känslan är givetvis viktig för bilden, perfektionism kan ofta leda till tråkiga och livlösa bilder. Men om bilden blir tråkig och livlös, är den då tillräckligt välplanerad?

Kvalitet uppnås genom tid och kunskap, inte genom slumpen. Det gäller konst likaväl som vetenskap. All den tid och planering jag lägger ned på mitt bildskapande handlar ju inte enbart om det tekniska – utan kanske ännu mer om det att kunna förmedla motivens uttryck i bilderna. Det unika i situationen, i motivet, i personligheten. Sedan sitter jag där lugnt och väl förberedd med kameran, och väntar in de gyllene ögonblicken som bilderna finns där. Och detta kräver tid – enorma mängder med tid!

Bilden ”Nysande hare” kom inte till av en slump, trots att jag i min vildaste fantasi inte kunde räkna ut innan att bilden skulle bli av… Haren hade jag följt under hela sommaren. Genom långvarig tät kontakt (3 månader under 1999) blev vi så småningom ”kompisar” och den fick namnet Krisse.

Jag lärde mig Krisses vanor, de egenheter hon hade som skilde henne från de andra harindividerna. Jag kunde hennes revir utantill, och till vilka tider på dygnet hon höll till på olika platser inom reviret. Jag kunde också läsa av hennes olika uttryck, jag visste innan hon skulle gäspa eller klia sig. Jag kunde se när hon var hungrig, och visste då också sedan innan vilka växter hon gillade bäst. Och givetvis var dessa växte inom reviret.

Med tiden fick jag också hennes förtroende och kunde sitta ganska nära och helt öppet utan att hon reagerade eller att jag störde hennes naturliga vanor. Hon visste att jag var där, men hade accepterat mig! Kom det däremot andra människor till reviret sprang hon iväg och gömde sig…

Bilden är från en sen kväll i en äng där Krisse ofta uppehöll sig. Det är sensommar, gräset har blivit högt och fröna kräver viss ansträngning att nå. Ofta fick hon resa upp sig på bakbenen för att komma åt ”godsakerna”… Kanske var det mycket frömjöl i luften när hon nosade sig fram mellan grästopparna – för helt plötsligt nös hon… Instinktivt tryckte jag av en motorserie med trådutlösaren.

Bilden på en nysande Krisse blev som en bonusbild, tack vare all den tid jag lagt ned under sommaren. Någon slump var det ju inte att jag var där, just när hon nös…

BILDEN: ”Nysande hare” – Hallands Väderö, Skåne, juli 1999. Nikon F5, 400mm, bländare 2.8, 1/6 sekund, stativ, Ektachrome 100 VS.

(Artikeln har tidigare publicerats i en krönika i Allt om Digitalfoto nr 9/2004)

Det viktigaste i ett fotografi är ljuset. Givetvis! Men att se ljuset är kanske inte så självklart som man kanske skulle tro?

Ideligen får jag kommentarer till mina bilder som handlar just om ljuset, från fotografer som inte själv sett det ljuset jag förmedlar i mina bilder. Ibland även från fotografer som varit med på samma utflykt…

Jag har även sett fotografer som jäktar runt med kameran och enbart letar efter ljus de lärt sig se genom andra fotografers bilder. Jag har även sett de som fortsätter att fånga det samma ljus de fångat i tusentals bilder redan; vackra solnedgångar, ännu vackrare soluppgångar… Motiven växlar – landskap, detaljer, växter, insekter, fåglar och däggdjur. Men ljuset är det samma…

Jag har alltid undrat varför så många fotografer har så svårt för att lära sig se. Att verkligen se det som finns runt omkring dem. För att sedan lägga ihop ett unikt paket till en unik bild…

Bilden ”Stenljus” är från ett tillfälle där vi var flera fotografer på samma plats. Det var november, förmiddag och solen hade varit uppe ungefär en timme. Himlen var klarblå och solljuset varmt, som det brukar vara under senhösten. Vi hade tagit oss ut till en stenig udde vid havet för att få uppleva havsluft och havsmotiv.

Som vanligt hade jag förberett mig; i mina tankar hade jag visualiserat ett antal bildidéer jag ville arbeta med. Utan att ha några ingångar till de bilder jag vill göra kan jag inte fotografera!

Ljuset var fascinerande, men för platt för de stora landskapsbilderna. I stället fick jag arbeta mig ner i detaljerna. Som vanligt sökte jag i skuggorna – det är alltid bättre att sitta i skuggan och titta ut mot ljuset än att sitta ute i ljuset och bländas…

Skuggorna var klarblåa, färgade av himlen. Längst upp i skuggorna lekte dock det varma solljuset som finfin kontrast till de blå skuggorna.

Jag gick längs stranden, sökte detaljer bland stenarna. Särskilt de fuktiga, där vågorna tidvis sköljde över. Här speglades solljuset på ett spännande lekfullt sätt och stenarnas skrovliga ytor skapade härliga ljusformer.

Fotograferingen pågick under en dryg timme. Bilder var det överallt! Brännvidden var 210mm, ett makroobjektiv med bra närgräns. Bländaröppningen var 64 för att få ett så stort skärpedjup som möjligt. Det behövdes då avstånden till motiven oftast inte var mer än 40-50 cm. Under denna dryga timme blev det ett hundratal bilder, alla helt olika. Slutartiden var 4 sekunder och vågorna sköljde över stenarna under delar av slutartiden.

Efter fotograferingen var det dags för en välbehövlig kaffepaus och för att summera det jag gjort. Hade jag tänkt rätt? Hade jag lyckats få fram den symbolik jag eftersträvade? Hade jag valt rätt exponering för att få fram de rätta färgerna? Hade jag glömt göra några av de bildidéer jag hade med mig?

Efter fikat skulle jag fortsätta med stenmotiven – men då med helt andra infallsvinklar. De andra fotograferna hade dock hunnit tröttna – det var dags att ge sig hemåt…

Nästa gång blir det att åka hit ensam. Kanske får jag då den tiden jag behöver för att kunna jobba mig helt in i motiven. För att känna att jag gjort alla de bilder jag bär inom mig. Och för att få tillräckligt med tid för att se ljuset…

BILDEN: ”Stenljus” – Skatudden, Hälsingland, 7 november 2004. Nikon F3, 210mm, bländare 64, 4 sekunder, stativ, Ektachrome 100 VS.

(Artikeln publicerades i Allt om Digitalfoto nr 12/2004 i en krönika som jag hade under en period)

Sedan tidigt 80-tal har jag arbetat med multiexponering som ett viktigt uttryckssätt när jag fotograferar. Jag skulle idag få en mängd olika begränsningar i mitt bildskapande om jag enbart hade kameror som inte kunde ge mig möjligheten att multiexponera.

I början av min digitala period som fotograf hade jag just sådana frustrerande begränsningar. Min första digitala systemkamera, en Nikon D100, kunde inte dubbelexponera. Varför vet jag inte!

När jag påtalade detta för Nikon fick jag till svar att ”fotografer gör detta i Photoshop numera”. Sämre svar kunde man inte ge till Terje Hellesø!

”Det blir väl för mig att byta märke då…”, var mitt svar!

Nikon har blivit bättre på detta med åren; och sedan har jag givetvis även haft möjligheten att kunna multiexponera med både mina Samsung- och mina Pentaxkameror.

Mina kollegor som använder Canon tycker jag däremot riktigt synd om. Av en eller annan märklig orsak har Canon prioriterat bort möjligheten att kunna multiexponera. Säkerligen kan detta bero på att vi fotografer varit för dåliga på att påtala dessa brister mot kameratillverkarna.

Vi fotografer har ju en fantastisk förmåga att falla i tillverkarnas olika fällor där vi fascineras av alltmer fantastiska, men egentligen rätt så onödiga, tekniska briljeringar.

Det viktigaste en kamera kan erbjuda ligger i de manuella kreativa funktionerna. En kamera ska kunna erbjuda manuell inställning av bländare, slutartid, ISO-värde och vitbalans. Därefter ska kameran ha självutlösare, möjlighet att fälla upp spegeln och sedan kunna multiexponera. Detta är den viktiga grunden alla intressanta kameror ska kunna erbjuda. Saknas någon eller flera av dessa – glöm kameran!

Allt övrigt lull-lull är inget annat än kosmetika. Något som är till för att användas enbart i nödfall.

Som fotograf väljer jag att multiexponera i kameran, inte att arbeta med kollage i Photoshop i efterhand. Jag vill som fotograf kunna ha den tekniska friheten att kunna arbeta med olika multiexponeringstekniker när jag är ute i fält och arbetar med motiven. Sedan vill jag givetvis kunna bedöma en multiexponering på skärmen medan jag fotograferar, givetvis för att kunna rätta till eventuella misstag – eller kunna utveckla idén vidare. För att utveckla ”den optimala multiexponeringen”.

Ofta arbetar jag med multiexponering för att påverka kontrasten och stämningen i bilderna. En vanlig teknik är att dubbelexponera; med en exponering i skärpa och en i oskärpa. Ofta varierar jag då också bländaröppningen där exponeringen i skärpa kan ha bländare 22 för skärpedjupets skull, medan exponeringen i oskärpa har bländare 2.8 för att inte få något skärpedjup som annars skulle neutralisera det lilla jag ställer i oskärpa.

Ofta multiexponerar jag också för att skapa speciella filtereffekter. Ibland gör jag dubbelexponeringar, där ena exponeringen är utan filter och den andra med filter – för att göra en bild med halva filtereffekten. Ibland hämtar jag också olika filter direkt från naturen. På en landskapsbild kan jag exponera in en exponering på några detaljer i naturen i extrem oskärpa för att få tillgång till detaljernas olika färgsammansättningar som ett färgfilter.

I mjukt ljus när jag gör landskapsbilder kan jag också påverka intrycket av avstånd med att kombinera stort och litet skärpedjup. Om jag med samma utsnitt gör en exponering på bländare 22 och en exponering på 2.8 där skärpan ligger på exempelvis förgrunden blir det en bild med stort skärpedjup men där jag får fram ett dis som blir starkare och starkare mot bakgrunden. Enkelt!

Ibland gör jag också rena fantasibilder; multiexponeringar där jag kombinerar olika filter, olika bländaröppningar, olika slutartider, fast kamera och rörlig kamera – eller olika bildutsnitt. Vilket ger mig bilder som är mer fantasi än verklighet. Genom att kunna skapa bilder genom olika multiexponeringstekniker kan jag nästan helt lösriva mig från verkligheten. Den slutliga bilden är alltså en helt konstnärligt skapad bild från fotografen – och inte en mer eller mindre annorlunda avbildning av verkligheten.

Fast det gäller att göra ett ordentligt manuskript innan, så att du håller koll på att multiexponeringen inte blir felexponerad. Det gäller att räkna om slutartiderna till det antal exponeringar som ska ingå i multiexponeringen. Om jag mäter ljuset och kommer fram till exempelvis en slutartid på 1/60 sekund för en enkelexponering så måste jag ändra åt rätt håll! Två exponeringar ger då 1/125 sekund vardera. Fyra exponeringar ger 1/250 sekund vardera. Halvera slutartiden för varje dubblering av antalet exponeringar.

Det är vanligt att fotografer räknar åt fel håll, vilket då ger dig alltmer överexponerade bilder ju flera exponeringar du gör i multiexponeringen.

Att multiexponera är att experimentera och testa.

Kommer du riktigt igång med detta att multiexponera så är det sedan nästan omöjligt att sluta. Det blir en helt annan typ av bilder och du kommer verkligen upptäcka vilken oerhörd värld som öppnar sig för dig som bildskapare. En värld helt bortom både Photoshop och digitala efterkonstruktioner. Du skapar i kameran, på plats bland motiven!

Lycka till!

(Artikeln har tidigare publicerats i bloggen på Kamera & Bild)

Naturfotograferna är oftast inga ytliga personer som enbart arbetar med ”det vackra och söta”, även om vi ofta får den stämpeln från de oinvigda. Av någon outgrundlig anledning passar vi inte in för ”finsmakarna” som tycker att naturfoto blir för mycket pytt-i-panna eller lapskojs…Utan känsla för de mer avancerade smaklökarna…

Den naturfotografiska bilden har en annan ingång än de mer direkta ”människobilderna”. Här finns inga mänskliga modeller som talar direkt till mänskliga bildbetraktare. Naturbilden är mer subtil; den finns där i sin fullständiga personliga helhet för den som tittar noga eller som vill lyssna. Naturbilden har mer en meditativ klang där humör och temperament når ut i en mer symbolisk form. Naturbilden är till för den som inte alltid vill ha allt serverat med pompa och ståt…

För naturfotografen handlar det ofta om ”de fyra vägarna” – och hur dessa får eller kan mötas i en korsning där den naturfotografiska bilden blir serverad. Fyra vägar som alla har lika stor betydelse för att den naturfotografiska bilden ska kunna kännas ”hel” och ha möjligheten att kommunicera fullt ut. Som naturbild.

Den ena vägen handlar om motivkunskap; om att kunna sina motiv. Om olika fågelarter, blommor, insekter och landskapens geologiska uppbyggnad. När blommar blåsipporna och var hittar man dem? Vilken miljö är typisk för smålom och trana? När på dygnet är chansen störst att få möta älg och rådjur?

Det finns naturfotografer som hela tiden åker runt till de finaste restaurangerna för att få den finaste maten serverad på det mest utsökta sättet. Antingen det är närgångna lejon på savannen i Kenya, oskygga isbjörnar i Hudson Bay eller monumentala och storskaliga landskap i Grand Canyon eller Patagonien.

Det öppnas även alltfler ”fina restauranger” – med hjälp av åtel och andra utfodringar kan nu motivhungriga naturfotografer frossa i björnar i Finland, havsörnar i Norge och fiskande kungsfiskare i Skåne. Det är bara att betala vad det kostar och sedan få allt serverat på det finaste sättet.

Sedan finns det naturfotografer som oftast väljer att stanna hemma; man lär sig att bli en allt bättre kock i det egna köket. Naturfotografen blir med tiden en mästare på att hitta och servera utsökta bilder från hemmanaturen; bland vitsipporna i lunden, grågässen i fågelsjön och älgarna på det närliggande kalhygget…

Den andra vägen handlar om teknikkunskap; om det att fullt ut kunna sin fotoutrustning. Naturfotograferna är nog de fotografer som oftast besitter den största kunskapen om kameror, objektiv och ljusmätning. Det är ju mycket ovanligt att naturbilderna brister i just fototekniken!

Många naturfotografer försöker köpa sig till framgång; det satsas tiotusentals kronor på det dyraste teleobjektivet med den bästa ljusstyrkan och den finaste optiska kvaliteten. För att det ska bli lättare att lyckas med de tekniskt ”perfekta” naturbilderna. Naturfotograferna jublar också över histogrammet i den digitala kameran – nu blir det omöjligt att misslyckas…

Har man bara köpt det finaste köttet, de rätta grönsakerna och de nödvändiga kryddorna – då blir det omöjligt att misslyckas… Måltiden kan inte blir annat än en stor upplevelse!

Det finns naturfotografer som är övertygade om att de tekniska kunskaperna är de viktigaste. I de flesta former för olika fototävlingar är det också tekniken som ges störst utrymme för diskussion. Teknik är påtagligt och mätbart – och därför lättare att diskutera. Det gäller att hitta rätt rödvin till den marinerade haren…

Men den dåliga fotografen blir ingen mästare även med den bästa utrustningen – och en mästarkock kan skapa ett underverk med matresterna i kylskåpet…

Den tredje vägen handlar om bildkunskap; om att känna till hur bildspråket fungerar, om hur man kan visualisera verkligheten till en tvådimensionell bild som förmedlar verkligheten på det sättet som fotografen vill förmedla den. Antingen bilden ska vara objektiv eller subjektiv.

Det handlar om hur maten ska kryddas och i vilken ordning ingredienserna ska tillsättas för att måltiden ska bli den optimala smakupplevelsen. Ska röd paprika tillsättas tidigt eller sent i grytan för att paprikasmaken ska bli den bästa?

Hur ska bilden komponeras? Vilket perspektiv ska motiven presenteras i? Hur ska man använda skärpedjupet eller en eventuell rörelseoskärpa? Hur kan jag servera maten på bordet för att ge det bästa förstaintrycket?

Slutligen har vi den fjärde vägen som handlar om självkunskap; om det att ha förmågan att förmedla ett budskap, en tanke eller en känsla. Om symboliken, om lukten – och att förmedla den rätta bouqueten…

Det handlar också om kyla och värme, om motivens inneboende kraft och om de kulturella traditioner som påverkar människans sinnesbilder av naturen. Kan man känna igen fotografen genom bilderna? Kan du gissa vem som är kock på restaurangen?

I slutändan handlar däremot allt om tycke och smak. Antingen gillar man kinesisk kycklinggryta, eller så gillar man det inte…  Det finns människor och även andra fotografer som hatar naturfotografi. För att de helt enkelt inte kan eller vill förstå. Eller för att naturfotografi helt enkelt inte faller i smaken…

Dessa får då acceptera att gå hungriga från bordet och gå till ett annat matställe. Sedan finns det de som bara älskar mat och som är öppen för alla möjliga olika maträtter – för att de alltid söker efter nya smakupplevelser.

Oavsett vilken väg man väljer att ta…

(Artikeln har tidigare publicerats i bloggen på Kamera & Bild)

Tänk dig ett internationellt språk som alla känner till men som samtidigt är nästan helt okänt. Tänk vidare att tusentals människor använder det varje dag, men där få egentligen vet hur man använder det för att kommunicera.

Jag tänker på bildspråket. Ett helt fantastiskt språk; så omfattande, så uttrycksfullt – och så fantastiskt på att förmedla stämning och känslor.

Men få människor vet hur man läser en bild – fotograferna är inga undantag!

En fotografisk bild förväntas ju enbart konstatera det uppenbara. Vi ser motivet och vi ser ljuset. Vi förundras över fotografens förmåga att bemästra tekniken, eller snabbheten att fånga situationen eller motivet på bild. Men vi ser inte vad bilden förmedlar utöver detta; symboliken, alla detaljerna, finesserna.

Fotograferna är sämst på att verkligen se bilder. Eller så är vi yrkesskadade! Den fantastiska fotografiska bilden blir till en gissningstävling där den som är bäst på att gissa är den duktigaste… Av någon konstig anledning så tittar vi fotografer inte på andra fotografers bilder för att vi är genuint intresserade av fotografiska bilder. Vi vill enbart ha goda recept till hur man själv kan göra liknande bilder.

Fotografi är inte konst, utan någon form för teknisk sporttävling…

I detta blir vi specialister som enbart tittar på utövare som ligger närmast det man själv sysslar med – naturfotografer ser enbart på naturbilder, gatufotografer enbart på gatubilder… Helt enkelt för att vi är fokuserade på att kunna göra likadant själva. För naturfotografen är naturen det intressanta, inte bilden…

Jag har genom åren besökt många fotoklubbar här i Sverige. I de flesta av dessa har man en månadstävling eller att man har någon form för bilddiskussion. Målet är ju att medlemmarna ska bli bättre fotografer.

Därför förvånas jag över den totala oförmågan att kunna prata om bilder. Man har inte orden eller begreppen – då blir det betydligt lättare att prata om teknik, eller att försöka lista ut recepten till de bra fotografiska bilderna.

Hur många gånger har jag inte visat någon bild och första frågan om bilden har varit: Vilken bländaröppning använde du? Eller att en kvällsbild får kommentaren: Snyggt ljus, men vad använde du för objektiv?

Var inne på Fotosidan (www.fotosidan.se) för ett tag sedan och tittade runt lite nyfiket på bilder som olika fotografer hade lagt ut för att få kommentarer från andra fotografer. En naturfotograf hade lagt ut en spännande abstrakt bild på rörligt vatten i blått skymningsljus. I vattnet fanns det några svarta runda stenar. Bilden var ljuvlig, suggestiv och originell. Första kommentaren fotografen fick var: Vilken slutartid använde du?

Hur tänker man då, var inte bilden intressant?

Varför ser man inte det rörliga vattnet, det blå ljuset, stenarnas runda former eller att bilden har en särskild stämning i sig? Kan man få en upplevelse av den blå färgen på ett känslomässigt plan? Finns det någon symbolik i bilden? Är bilden enbart slutartidsmässigt intressant?

Varför blev det sedan ingen längre diskussion under bilden? Varför ville ingen läsa bildspråket? Är det mer intressant med en gissningstävling eller en frågetävling?

Det är väl på Fotosidan som det är i fotoklubbarna – alla vill lära sig att bli bättre fotografer. Man tror att om man bara följer recepten noggrant så blir man en bra kock!

Någon sa till mig för inte så länge sedan att den svenska fotomiljön består av 200 000 människor som är evigt frågvisa studenter – och 20 fotografer!

Så är det i de svenska fotoklubbarna, så är det i de svenska fototidskrifterna – så är det i den svenska fotomiljön. Tävlingar, tävlingar, tävlingar – och mycket teknik! Bildspråket har inte en chans att få komma till tals.

Tänker på den svenska turisten på semester i Spanien som i affären envisas med att göra sina första försök på att prata spanska… Alla i affären börjar skratta. Den svenska turisten uppfattar att han varit rolig – men vet inte varför han varit det…

Om fotograferna hade fått veta hur mycket deras bilder berättar om dem själva så hade de inte vågat visa fram dem…

(Artikeln har tidigare publicerats i bloggen på Kamera & Bild)